Vid bearbetning av pålfundamentstålburar finns det en betydande skillnad i kostnadsstruktur mellan arbetsbaserad bindning och automatiserad utrustningsbearbetning. Vid val av utrustning bör byggparten inte bara beakta den initiala investeringen utan också övergripande beräkna de långsiktiga totalkostnaderna.
Det arbetsbaserade bindningsläget kräver nästan ingen storskalig utrustningsinvestering, men det är en arbetsintensiv operation. Ett vanligt stålburteam behöver vanligtvis 6-8 kvalificerade arbetare för att utföra uppgiften tillsammans. Kostnaden består huvudsakligen av arbetskraftskostnader, plus bindningsmaterial, förvaltningsmat och logi samt förlust på grund av misstag och omarbetning; vid samma produktionskapacitet är det totala enhetspriset relativt högt, vilket gör den lämplig för kortsiktiga, små partier och spridda projekt.
Den automatiserade stålburrullsvetsmaskinen har en engångsinköpsinvestering och de senare kostnaderna består huvudsakligen av el och underhåll av reservdelar. Endast 1-2 operatörer behövs för att vara i tjänst, vilket kan ersätta flera stålarbetare, vilket avsevärt minskar arbetskostnaderna. Utrustningen är servostyrd, med exakta och stabila avstånd mellan bågarna och diametern på burkroppen. Stålförlusten är lägre och bearbetningseffektiviteten kan nå 3-5 gånger högre än för arbetare. Bearbetningskostnaden på en meter kan minskas med 30%-50%.
Återbetalningstiden beror på den årliga bearbetningsvolymen: storskaliga, långsiktigt stabila prefabricerade fabriker; kontinuerligt åtagande av väg och bro, kommunala pålgrundsprojekt och byggarbetsplatser med tillräcklig årlig bearbetningskapacitet är återbetalningshastigheten snabbare. Om projektet är utspritt och det nästan inte finns någon bearbetningsvolym är flexibilitetsfördelen med arbetsbaserad bindning mer framträdande.
